Min son har alltid älskat fotboll. Från att spela det i lag, hemma och på varje rast i skolan till att titta på matcher på tv och spela FIFA på Xbox.
I maj 2018 kom han hem och sa att han ville sluta spela fotboll i det lag han spelade i då. Jag blev helt chockad men respekterade så klart hans val. Det visade sig att han tyckte att det pushades alldeles för mycket av tränarna och att det handlade alldeles för mycket om att vara bäst och att vinna. Det tillsammans med att flera av hans vänner valt att sluta med fotboll eller bytt lag gjorde att han valde att sluta med det helt. Hans fotbollsglädje hade dödats.
För någon månad sedan när det nästan gått ett helt år utan prat om fotboll eller någon önskan att spela så föreslog jag att han skulle testa att börja spela i Björkviks IF som är fotbollsföreningen där vi bor nu. Efter lite funderande så sa han ja och både han och lillasyster Polly gick på en träning veckan efter och redan efter första träningen så såg jag glädjen i hans ögon igen.
Sen dess så lever han för fotbollen igen. Han har till och med stannat extra hos mig för att få träna och övertalat sin mamma att få åka på matcher de helger han är hos sin mamma.
Och det tydligaste tecknet av allt att kärleken till sporten är tillbaka? Hans nya tusenkronorsskor är leriga och trasiga av rastfotboll i skolan och han väljer att spel fotboll i vår lilla träningsanläggning på gården istället för att spela på sin dator. Han står en timme varje kväll och övar på olika situationer som han själv tycker han behöver utvecklas på.
Jag har hyllat Björkviks IF med tränare, spelare och föräldrar flera gånger nu men jag är verkligen glad, imponerad och tacksam över hur bra mina barn och jag har tagits emot och hur bra uppstyrda ordentliga träningar de har MEN där de finns plats för att ha roligt och där alla får vara med och vara delaktiga i laget.
Elliot har ADHD, och lagsport och ADHD går inte alltid ihop men för honom är det verkligen givande och speciellt nu med ett väldigt inkluderande fotbollslag. Och förutom att fokus på uppgiften ibland försvinner på träningarna och att impulsiviteten ibland tar över så verkar det fungera riktigt bra.
Jag älskade att spela fotboll som barn men slutade som 12 åring på grund av mobbning av tränare och några av spelarna. Jag hittade sedan min sportglädje i amerikansk fotboll och basket. Så jag vet hur viktigt det är med tränare och lag som är inkluderande, hur mycket det gör för att vilja fortsätta spela genom tonåren där många ger upp sportandet.
Jag är som ni förstår väldigt lycklig över att se mitt barn hitta glädjen i något igen. Att se att han verkligen brinner för något.
Det enda negativa för mig nu är att jag varje dag får lyssna på honom berätta om hur många mål någon spelare som var proffs på 80-talet gjorde i sin karriär, vilken rating Messi har i FIFA 19 eller vilka lag Zlatan har spelat i och mellan vilka år. 😅
Vänlig hälsning,
Fotbollspappan som kommer stå där på alla träningar och matcher och stötta mina barns drömmar om en fotbollskarriär utan att skrika på dem eller tvinga dem en enda gång.
